Lappland

RÅGOLIDEN

Jag är född i Rågoliden som ligger i Lappland i Sorsele kommun.

 

I slutet av 1970-talet lämnade jag bygden, men mitt hjärta finns fortfarande kvar där.

 

Då var Rågoliden en liten by med femton hushåll och några fritidshus. Vi var ganska många barn i byn och jag tillbringade mycket av min tid tillsammans med min bästa vän Monika.

Jag började skolan när jag var sex år och fram till årskurs sex gick jag skolan i Gargnäs, en mil hemifrån. Vi åkte skolbil morgon och kväll. Ibland åkte vi Folkvagnsbuss och ibland droska, tror att det var en Ramler. Jag hamnade mitt i skarven mellan realskolan och högstadiet, så jag fick gå sjuan två gånger och kom då ikapp de andra som började skolan när de fyllde sju år. "Första sjuan" gick jag i Råstrand och sedan resten av högstadiet i Sorsele som då hade en helt nybyggd högstadieskola och så många barn har nog aldrig gått där senare. Då bussades vi in till Sorsele från alla håll och kanter i kommunen. Jag hade 3,5 mil enkel resa till Sorsele och vi tillbringade mycket tid i bussen. För det mesta blev det läxläsning på morgonen inför något prov.

Såsmåningom växte lilla Lena upp och flyttade från Rågoliden. Men någonstans inom mig har jag alltid bevarat Lappland. Jag kallar mig själv för "en obotlig lantis" och jag har provat att bo i städer, men känner mig mest hemma på landsbygden. Jag vill kunna gå ut och känna att marken utanför dörren är min egen, jag gör vad jag vill. Vill också att bostaden ska vara omgiven av naturen och om jag höjer blicken ska jag kunna se långt, långt bort. När jag tänker tillbaka så är det just den sortens platser som jag mått allra bäst på.

 

VINDELÄLVEN

 

 

Det som präglat hela min uppväxt är ändå naturen och älven. Vi tillbringade all vår lediga tid utomhus och väldigt ofta nere vid älven. Ibland lekte vi och ibland fiskade vi. Monika och jag brukade ta båten och ro över älven, där vi hade några favoritbadställen. Men vi hade en stor respekt för älven och forsarna.

Kommer ni ihåg 60-talet?

För mig som är född 1951 så var 60-talet min tonårstid. Det var då jag

upptäckte musiken. Jag spelade mina vinylskivor på en radiogrammofon

liknande denna.

Har faktiskt kvar min första skiva; en singel med Jim Reeves.

Ibland lyckades jag ratta in Radio Luxemburg, de spelade alltid bra musik. Bland mina idoler fanns Rick Nelson, Jim Reeves och så Beatles när de slog igenom.

 

 

 

Länktips: Sorsele kommun

 

 

Så här skrev jag på min blogg inför min 60-årsdag:

 

Förvånad inser jag att den här lilla tjejen nu är en 60-årig gammal tant med rynkor och gråa hår. Tiden har gått irriterande fort och jag upplever att den går snabbare idag än någonsin. Jag önskar att jag kunde hejda den litet, men istället är det jag som blivit långsammare och tiden, ja den bara går.

 

Men det är inte bara flickan som blivit stor. Även runt omkring henne har det skett förändringar.

Vi har lämnat utedassen för bekvämligheten inomhus.

Numera bär vi mobiltelefonen i fickan och är ständigt nåbar. Då vevade vi på telefonen och kom till byns telefonväxel som lotsade oss vidare. Vi hade telefonnummer 9.

 

Då satt vi klistrade vid radion och lyssnade på följetonger som Hällebäcks Gård och Dickie Dick Dickens. Nu kan man lyssna på radio och titta på tv genom datorerna när som helst på dygnet.

Egentligen så har de här åren sedan 1951 varit en otrolig utveckling på många områden, både på gott och ont. Jag ska inte komma med den gamla klyschan att ”det var bättre förr”, det var helt enkelt annorlunda.

 

När jag nu tänker tillbaka så är det med blandade känslor. En del av mig känner sig inte speciellt gammal, medan en annan del av mig definitivt är 60 år. När någon påtalar att vi blir äldre så brukar jag skämtsamt säga att ”det är väl bättre än alternativet.” Och naturligtvis är det så.

 

I tonåren drömde jag, som många andra, om att bli flygvärdinna och även ett tag om att bli polis. Jag blev ”siffersnubbe.” Men det är absolut inte det sämsta man kan vara. Jag har i alla fall fått mat för dagen.

Har jag då några drömmar idag? Ja, men drömmarna är annorlunda.

Högst på önskelistan står ju naturligtvis att det ska gå bra för mina barn och barnbarn. Men om jag ska önska något för egen del så kommer ”Lugn och Ro” och ”God Hälsa” ganska högt upp.

Ha, med sådana önskningar så förstår ni att jag faktiskt är 60!

Jag drömmer också om att en dag få en bok utgiven, och så drömmer jag om att få besöka en vulkan!

Hursomhelst så drömmer jag fortfarande. Och det är drömmarna och hoppet som håller mig levande. Min längtan är min drivkraft.

 

Jag brukar ofta tänka mig livet som en tågresa. Sitter i min kupé och ser människor kliva på och kliva av. Vissa har jag som sällskap nästan hela tiden och lär känna väl, medan vissa bara blir ytliga bekantskaper. Många har besökt min kupé under åren och det har också varit många tunga avsked. Men dessa möten har gett mig erfarenheter som delvis format mig till den jag är idag. Och ännu rullar tåget!

 

 

Copyright 2012 © All Rights Reserved